bläjävlafuckinghelveteäckellivet
Min framtidsångest förföljer mig. Jag tror inte jag har haft så blandade känslor inför någonting, någonsin, som de jag upplever inför studenten. Eller egentligen tiden efter studenten antar jag. Är så rädd att hoppet ska krossa mig som det gjort så många gånger förut. Förhoppningarna om en lycklig framtid kan ibland få mig i extas men allt för ofta slås jag av tanken om att varför skulle en oavslutad gymnasieutbildning vara synonymt med välmående? Friheten oroar mig något fruktansvärt – det faktum att jag om ett år kan befinna mig var som helst är så oerhört skrämmande. Jag tror inte att jag är redo för att släppas fri ännu. Jag borde veta vem jag är vid det här laget, mitt självförtroende borde ha stigit och inte sjunkit, vilket tragiskt nog är vad det har gjort. Eller så har jag inte bara märkt hur dåligt det är innan. Jag önskar att jag visste hur det känns att tycka om sig själv. Jag blir konstant besviken på mig själv och andra så varför skulle jag sluta bli det? Fan.
Jag vill fly långt bort men egentligen vet jag inte om det handlar mer om att jag vill fly ifrån mig själv. Är trött på allt och framförallt så fruktansvärt jävla trött på mig själv. Vill vara frisläppt och optimistisk och självsäker men är bara stel, tråkig och pinsam. Vill förändras men vet inte hur. Misslyckas ständigt med mina patetiska försök till att förändras, trots att jag vill så himla mycket går det inte. Jag vet inte om jag alltid har varit såhär och insett det nu eller om jag har utvecklats till att vara såhär. Vet egentligen inte vilken förklaring som skulle vara minst tragiskt. Önskar att jag levde i en illusion om att allt var fantastiskt men det går inte och istället sitter jag gråtandes med Håkan i lurarna.
Det här kommer antagligen låta oerhört tragiskt och deprimerande och det är det förmodligen också men det känns som att hoppet springer längre och längre ifrån mig. Jag är så rädd att det ska upphöra helt och hållet samtidigt som jag är rädd att känna av det. För det är hoppet som krossar mig, det vet jag. Hopp medför förväntningar (oavsett hur undermedvetna och i stunden obefintliga de tycks vara), förväntningar som kan krossas och således krossa mig. Och av någon anledning tycks det vara det som gång på gång händer.
Jag kan vara glad men sedan krossas av en enda liten gest som någon gör och älta gesten om och om igen i mitt huvud. Blickar, kommentarer, meningsformuleringar och ord analyserar jag tills jag går under inombords litegrann. Jag önskar att jag kunde stänga ute alla negativa tankar och leva in en liten bubbla där allting var harmoniskt och fridfullt. Eller åtminstone där suktandet efter lycka inte fanns, där jag nöjde mig.
Jag ältar tankar för mycket, det leder inte någonstans egentligen. Vill bara vara lycklig, det är allt jag vill. Det borde väl inte vara så svårt? Eller
Och jag vet inte varför det är skönt att skriva just nu men det är det fast det bara blir osammanhängande och upprepande. Och självömkande som fan antagligen. Men det är skönt. Lol
