18.26
Jag lever fastän bloggen inte tycks göra det. Att summera det som hänt sen sist känns svårt, även om det kanske inte hänt så mycket egentligen, men jag är inte längre en gymnasieelev och det medförde ett tillstånd som kanske inte kan definieras som fridfullhet, men som är betydligt närmare det än jag hade kunnat föreställa mig. Aldrig hade jag kunnat tro att mitt psykiska mående skulle bli radikalt jävla mycket bättre efter gymnasiet. Hoppats, ja, men genuint tro? Nej. Inte egentligen. Livet är ännu inte konstant eufori och ständig lycka men det är så himla mycket bättre än innan. Det känns inte längre som en oföränderlig grå bubbla som en kommer befinna sig i förevigt. Det känns så farligt att fastställa att livet är okej, som att det är ett steg emot att göra det dåligt igen, som att negativiteten bara kan återkomma när jag minst anar det. Och det är ju det som är så obehagligt, men också någon form av trygghet- att känslor är tillfälliga.
